En resa…

Känns ibland lite klyschigt när folk säger att dom gjort en klassresa, en resa i sitt inre osv… Jag har gjort ett par resor i mitt liv, men oftast är det bara nån gång om året som jag är iväg nån dag eller två för ett viktigt möte med jobbet.

Men, så har det ändå blivit en annan typ av resa för mig detta året. I vintras hade jag ont i min högerarm, och jag gick till sjukgymnast, fick lite bra råd och tips, men ändå blev det inte bättre. Jag fick istället läkemedel (Gabapentin, ett läkemedel mot bl.a. nervsmärta) utskrivet av en läkare, och det minskade rätt fort på smärtan, men det gav lite otrevliga bieffekter av att jag kände mig ängslig och orolig, och den som känner mig vet att det inte är något som jag brukar vara, så jag trappade ner på Gabapentinet men fick då tillbaka smärtorna fullt ut. Samtidigt meddelade läkaren att jag hade hyfsat hög sänka, så även om övriga värden såg ok ut så föreslog man att jag skulle börja på en kortisonkur för att prova om den hade någon effekt.

Innan värken i armen började hade jag bestämt mig för att jag var tvungen för min egen skull att göra något på allvar åt min vikt. Jag har sen länge (troligen större delen av livet?) haft låg testo, och har under flera år fått läkemedel för det, men jag gick utan den behandlingen i drygt 18 månader, och effekten blev att min förbränning gick åt skogen lågt, jag ökade i vikt trots ok kost, och jag hade inte någon ork för att göra något. Det tillsammans med ett mycket stressigt läge på jobbet gjorde att min kropp bestämde sig för att protestera, eller ge upp, och då kom värken som ett brev på posten.

Nu när vi var framme till mars i år har jag precis/äntligen fått tid hos specialist för min testosteronhalt, och får direkt utskrivet behandling på nytt, och kommer snabbt upp i rätt nivå. Samtidigt sätter min läkare in kortisonbehandlingen, och som resultat så gör sig en underliggande kronisk inflammation påmind. Jag spenderar nästan 3 veckor i säng med lätt feber. Som en följd av det tappar jag också aptiten helt. Jag måste påminna mig själv att försöka få i mig någon näring så kroppen inte får en chock… Troligen får jag knappt i mig 500 kcal om dagen i dessa 3 veckor. Mest lite kyckling, lite gurka, sallad osv…

Men, istället för att se detta som något negativt så passar jag på att lägga om kosten 100%, istället för att köra 5:2 och andra dieter som jag provat tidigare. Vikten rasar. Sen i Mars när jag började med att räkna kalorier varenda dag så har jag nu tappat 30 kg. Min diet är att hålla sig till max 1200 kalorier per dag, och helst ingen mat efter kl 21… Min diet kan vara lite ensidig, men i korta drag är det; Sallad (isbergssallad, romansallad), grönsaker, ibland lite morot, tomat m.m… Väldigt ofta är det också vitkålssallad med äppelcidervinäger (typ hemmagjord pizzasallad, men rätt minimalt med olivolja). Jag äter ingen färdigmat någonsin, inget som kommer färdigt i en burk eller värms i en mikro. På restaurang frågar jag efter en enkel sallad. Inga bakverk, inget socker, inget godis. Jag skippar också ris, pasta och potatis. Som proteinkälla så är det ägg, lax och kyckling som återkommer. Till frukost och mellanmål är det gärna kvarg med lite hallon i. Jag har förstått att det i princip är en GI-diet jag äter, dvs. minimera snabba kolhydrater, men inte utesluta dom helt, så det är inte LCHF.

För mig funkar denna diet bra mycket bättre än en 5:2, eller köra vissa dagar med shakes och smoothies. Nu har jag haft dieten i nästan 7 månader, och ser inga problem med att fortsätta med en liknande diet. När jag närmar mig en vikt där jag är nöjd kommer jag säkert kunna lägga till något extra gott, typ en extra portion kvarg ibland, eller lite mer Pauluns granola i kvargen, men troligen bör jag inte återgå till att äta potatis m.m., utan hålla mig till mat med mindre kolhydrater.

Jag är inte återhämtad från min kroniska inflammation, den hänger fortfarande i, även om jag kunnat halvera mängden kortison, men troligen kommer den inom något halvår vara såpass lite märkbar att jag inte behöver låta det påverka mig heller…

Det här funkar för mig, och även om jag inte känner mig 1000% piggare och friskare så märker jag ändå att min kropp återhämtar sig, så jag fortsätter… To be continued… 🙂