Det är dags…

För över 1 år sen, nästan 1 1/2 faktiskt så tog jag beslutet att min älskade hund Abbe inte skulle behöva lida. Det gick snabbt i slutet, från att ha vart en glad pigg kille så behövde han plötsligt mediciner för sitt hjärta, och det märktes att det behövdes mer och mer för att han skulle må bra och vara sitt glada själv.

Beslutet att låta honom få somna in var det svåraste jag tagit i mitt liv, men det var nödvändigt, för jag älskade honom för mycket för att låta honom bli en rädd, orolig kille som tyckte att det var jobbigt att gå i trappor, att det var bättre att ligga platt istället för att gå på en promenad, och att hostan han fick mer och mer ofta gjorde honom rädd…

Efter Abbe lämnade oss så ville jag inte ha ny hund. Jag hade honom i över 16 år och det tog länge, faktiskt över ett år innan jag kände att om jag skulle skaffa hund nu så skulle det inte vara en ersättare för Abbe, utan en helt ny familjemedlem som helt på egna ben skulle komma till oss.

Igår tog vi ett steg närmare dit. Vi hade kollat runt efter olika raser; Chihuahua, Tibetansk Spaniel, Kinesisk nakenhund, Bichon Frise osv, men till slut när vi hittade Cavalier King Charles Spaniel så kändes det bara, yes! Såklart är detta rätt! Självklart är det olika individer precis som alla djur, men beskrivningen av en pigg familjevänlig hund som älskar att vara nära sin familj (utan för att den skull vara nervös, rädd eller orolig när familjen inte är där på en kort stund) lät helt rätt för oss, så igår kontaktade vi en uppfödare efter att ha kollat runt bland olika kennels, och idag har vi pratat med dom, och det låter verkligen som en bra uppfödare och en mycket trevlig ras.

När man väl tagit detta steget så känns såklart all väntan som för lång, och det är mycket som skall hända först, både att parning och dräktighet går bra, att det sen skall finnas en liten pärla till oss, men ett halvår är ingen evighet att vänta om det är på rätt hund 🙂 Nu börjar diskussionerna om vilka namn hon/han skulle kunna ha 🙂