En resa…

Känns ibland lite klyschigt när folk säger att dom gjort en klassresa, en resa i sitt inre osv… Jag har gjort ett par resor i mitt liv, men oftast är det bara nån gång om året som jag är iväg nån dag eller två för ett viktigt möte med jobbet.

Men, så har det ändå blivit en annan typ av resa för mig detta året. I vintras hade jag ont i min högerarm, och jag gick till sjukgymnast, fick lite bra råd och tips, men ändå blev det inte bättre. Jag fick istället läkemedel (Gabapentin, ett läkemedel mot bl.a. nervsmärta) utskrivet av en läkare, och det minskade rätt fort på smärtan, men det gav lite otrevliga bieffekter av att jag kände mig ängslig och orolig, och den som känner mig vet att det inte är något som jag brukar vara, så jag trappade ner på Gabapentinet men fick då tillbaka smärtorna fullt ut. Samtidigt meddelade läkaren att jag hade hyfsat hög sänka, så även om övriga värden såg ok ut så föreslog man att jag skulle börja på en kortisonkur för att prova om den hade någon effekt.

Innan värken i armen började hade jag bestämt mig för att jag var tvungen för min egen skull att göra något på allvar åt min vikt. Jag har sen länge (troligen större delen av livet?) haft låg testo, och har under flera år fått läkemedel för det, men jag gick utan den behandlingen i drygt 18 månader, och effekten blev att min förbränning gick åt skogen lågt, jag ökade i vikt trots ok kost, och jag hade inte någon ork för att göra något. Det tillsammans med ett mycket stressigt läge på jobbet gjorde att min kropp bestämde sig för att protestera, eller ge upp, och då kom värken som ett brev på posten.

Nu när vi var framme till mars i år har jag precis/äntligen fått tid hos specialist för min testosteronhalt, och får direkt utskrivet behandling på nytt, och kommer snabbt upp i rätt nivå. Samtidigt sätter min läkare in kortisonbehandlingen, och som resultat så gör sig en underliggande kronisk inflammation påmind. Jag spenderar nästan 3 veckor i säng med lätt feber. Som en följd av det tappar jag också aptiten helt. Jag måste påminna mig själv att försöka få i mig någon näring så kroppen inte får en chock… Troligen får jag knappt i mig 500 kcal om dagen i dessa 3 veckor. Mest lite kyckling, lite gurka, sallad osv…

Men, istället för att se detta som något negativt så passar jag på att lägga om kosten 100%, istället för att köra 5:2 och andra dieter som jag provat tidigare. Vikten rasar. Sen i Mars när jag började med att räkna kalorier varenda dag så har jag nu tappat 30 kg. Min diet är att hålla sig till max 1200 kalorier per dag, och helst ingen mat efter kl 21… Min diet kan vara lite ensidig, men i korta drag är det; Sallad (isbergssallad, romansallad), grönsaker, ibland lite morot, tomat m.m… Väldigt ofta är det också vitkålssallad med äppelcidervinäger (typ hemmagjord pizzasallad, men rätt minimalt med olivolja). Jag äter ingen färdigmat någonsin, inget som kommer färdigt i en burk eller värms i en mikro. På restaurang frågar jag efter en enkel sallad. Inga bakverk, inget socker, inget godis. Jag skippar också ris, pasta och potatis. Som proteinkälla så är det ägg, lax och kyckling som återkommer. Till frukost och mellanmål är det gärna kvarg med lite hallon i. Jag har förstått att det i princip är en GI-diet jag äter, dvs. minimera snabba kolhydrater, men inte utesluta dom helt, så det är inte LCHF.

För mig funkar denna diet bra mycket bättre än en 5:2, eller köra vissa dagar med shakes och smoothies. Nu har jag haft dieten i nästan 7 månader, och ser inga problem med att fortsätta med en liknande diet. När jag närmar mig en vikt där jag är nöjd kommer jag säkert kunna lägga till något extra gott, typ en extra portion kvarg ibland, eller lite mer Pauluns granola i kvargen, men troligen bör jag inte återgå till att äta potatis m.m., utan hålla mig till mat med mindre kolhydrater.

Jag är inte återhämtad från min kroniska inflammation, den hänger fortfarande i, även om jag kunnat halvera mängden kortison, men troligen kommer den inom något halvår vara såpass lite märkbar att jag inte behöver låta det påverka mig heller…

Det här funkar för mig, och även om jag inte känner mig 1000% piggare och friskare så märker jag ändå att min kropp återhämtar sig, så jag fortsätter… To be continued… 🙂

Fotograferandet på paus…

Under sommaren hände väldigt mycket, och det stora var att vi tyvärr blev av med en av våra katter när han försökte korsa en väg samtidigt som en bil körde där… Mindre än en vecka senare blev en av våra andra katter också påkörd, men han klarade sig som tur var hem, och sen följde ett par veckor av veterinärbesök, operationer, undersökningar, sondmatning m.m… Som tur var klarade han sig och mår idag bra. Men, det blev rätt kostsamt trots att vi hade försäkring, så jag bestämde mig för att sälja min fotoutrustning för att få in lite pengar. Så, nu är det back to basics för mig, bara billiga prylar. Men, å andra sidan när jag tittar tillbaka till mina bilder som jag tog innan jag köpte studioprylar så är jag fortfarande mycket nöjd med kvalitén, så jag kommer helt säkert kunna ta några bilder här och där som jag ändå är helt nöjd med…

Så, fotograferandet kommer se annorlunda ut för mig fr.o.m. nu, en större utmaning helt klart 🙂

Ny design

För ett tag sen så råkade jag ta bort en viktig inställning i mitt webkonto, och tyvärr försvann massa gamla inlägg. Efter det bestämde jag mig för att göra en omstart på bloggen. Nu i våras bestämde jag mig även för att prova en ny look som är renare och framförallt 100% smart när det gäller att presentera innehållet i mobiler, surfplattor osv.

Som en del av de nya looken kör jag också ett teckensnitt som inte är riktigt vanligt, men som jag själv tycker är väldigt snygg och balanserat. Geomanist heter det, och det finns i massa olika varianter på olika vikt (hur tjocka bokstäverna är) och kursiv stil såklart.

Det jag inte riktigt hittat helt fram till än är bildinnehållet. Såklart finns bildgalleriet här på sidan, men bilderna tar oftast inte fokus, utan textinnehållet är premierat. Skall se om jag får knåpat lite mer med det, eftersom jag ju tycker att bilderna skall vara i fokus här, och texten ger lite bakgrund och mer kontext.

Så denna är (som det stod på alla hemsidor på 90-talet) ”work in progress”

Äkta…

Daim och Stig ligger och sover på sin filt

En sak som jag älskar med att fota våra djur är att man så lätt får fram hur deras personlighet är. Vi har 4 katter, och varenda en av dom har sin egen personlighet, Daim (till vänster på bilden ovan) är en kärleksfull kille som älskar att sova, för att sen springa ut och utforska närområdet runt vår lägenhet. Han är petig med maten, äter bara blötfoder, helst bara Mjau 🙂

Stig (till höger på bilden) är en förnäm herre där man får lov att klappa bara om och när han vill det, och i hans värd är det bara husse som duger när han vill bli klappad på bästa sätt. Han tycker också utomhus verkar väldigt spännande, men eftersom kattluckan inte släpper ut honom så tycker han det är livet är orättvist när de andra kan komma och gå under dagarna. Men, han är en förnäm herre och fattar inte alls att utomhus också innebär massa faror för hans liv om man inte har vett att vara rädd för vägar och bilar…

Våra djur är en del av vår familj, och familjen är mitt fotoobjekt nummer 1 just nu. Skall verkligen försöka tänka på att ta med mig kameran mer i sommar, det finns så mycket vackert och intressant att fota där ute!

Bättre och bättre…

…dag för dag. En klyscha, men det stämmer rätt bra in med hur saker och ting känns just nu. Den värk jag haft är inte borta, men på en sån nivå där jag orkar med den utan att den påverkar hela min dag. Mängden läkemedel jag behöver minskar också, och framförallt kan jag röra mig mer och mer.

Nu blir det flera promenader än förr, och jag märker det både på min vilopuls, vikt och hälsa att saker går mot en ljusare framtid 🙂

Kvällsvy, strand Seläter Strömstad
En vacker kvällsvy från Seläter i Maj 🙂

Fotografering som läkning…

Allt eftersom man åldras börjar kroppen visa att man inte är odödlig, lite små värk här och där, lite mindre ork osv, men sen 3-4 månader tillbaka har jag dragits med en del nervsmärtor i en arm, och det verkar som det är en muskelinflammation som har kommit av ålder, men framförallt troligen för att jag har stressat för mycket, sovit för lite/dåligt, och till slut bestämmer sig kroppen för att säga till, och då blir det lite jobbigt. Nu är jag på läkningsvägen med lite hjälp av lite läkemedel och framförallt bra sjukgymnastik, men det är konstigt hur mycket av orken som går åt till att hantera smärtan, framförallt nervsmärta, vilken är en så jobbig smärta eftersom vanliga receptfria tabletter inte biter på den, och tyngre jobbigare läkemedel är något jag absolut inte vill behöva ta i onödan…

Men, man lär sig faktiskt hantera även det, så länge man förstår att sjukgymnastiken är lösningen, och att dagar/veckor/månader kommer behövas för att det skall bli bättre. Vissa dagar är sämre, vissa bättre, och de bättre dagarna känner jag att jag verkligen saknar att fota. Det blir många bilder på katterna hemma, men att fota mer porträtt och ha med sig kameran ut på nån promenad är något jag verkligen längtar efter, och när man har såpass ont att man inte ens orkar ta en promenad så längtar man ännu mer…

En 100-dagars eller 365-challenge passar inte riktigt för mig just nu, men att ha som mål att jag skall bli bättre på att alltid ha med mig kameran skall jag väl klara av, jag behöver det för mitt välmående helt enkelt 🙂

Daim spanar in läget på balkongen (det är inte långt ner där han står, bara 1,5-2 meter)
Daim spanar in läget på balkongen (det är inte långt ner där han står, bara 1,5-2 meter) 🙂