Det är dags…

För över 1 år sen, nästan 1 1/2 faktiskt så tog jag beslutet att min älskade hund Abbe inte skulle behöva lida. Det gick snabbt i slutet, från att ha vart en glad pigg kille så behövde han plötsligt mediciner för sitt hjärta, och det märktes att det behövdes mer och mer för att han skulle må bra och vara sitt glada själv.

Beslutet att låta honom få somna in var det svåraste jag tagit i mitt liv, men det var nödvändigt, för jag älskade honom för mycket för att låta honom bli en rädd, orolig kille som tyckte att det var jobbigt att gå i trappor, att det var bättre att ligga platt istället för att gå på en promenad, och att hostan han fick mer och mer ofta gjorde honom rädd…

Efter Abbe lämnade oss så ville jag inte ha ny hund. Jag hade honom i över 16 år och det tog länge, faktiskt över ett år innan jag kände att om jag skulle skaffa hund nu så skulle det inte vara en ersättare för Abbe, utan en helt ny familjemedlem som helt på egna ben skulle komma till oss.

Igår tog vi ett steg närmare dit. Vi hade kollat runt efter olika raser; Chihuahua, Tibetansk Spaniel, Kinesisk nakenhund, Bichon Frise osv, men till slut när vi hittade Cavalier King Charles Spaniel så kändes det bara, yes! Såklart är detta rätt! Självklart är det olika individer precis som alla djur, men beskrivningen av en pigg familjevänlig hund som älskar att vara nära sin familj (utan för att den skull vara nervös, rädd eller orolig när familjen inte är där på en kort stund) lät helt rätt för oss, så igår kontaktade vi en uppfödare efter att ha kollat runt bland olika kennels, och idag har vi pratat med dom, och det låter verkligen som en bra uppfödare och en mycket trevlig ras.

När man väl tagit detta steget så känns såklart all väntan som för lång, och det är mycket som skall hända först, både att parning och dräktighet går bra, att det sen skall finnas en liten pärla till oss, men ett halvår är ingen evighet att vänta om det är på rätt hund 🙂 Nu börjar diskussionerna om vilka namn hon/han skulle kunna ha 🙂

Inspiration?

Hur hittar man till inspiration för att fota regelbundet, på ett sätt som är betydelsefullt? Jag har väldigt ofta med mig kameran, men känner ofta att jag inte ”ser” motiv på det sätt som jag är van att se. Personer är lätt, där känner jag att det är kul att fota, likaså djur, men hur får man tillbaka det tränade ögat att se allt annat vackert och intressant som händer runtomkring?

A winter sunset photo in Strömstad, Sweden, 2019

Nej…

Det började bra med 100-dagars challenge, det höll i nästan 10 dagar, men sen blev det inte hållbart längre. Snabbt och oväntat förlorade vi en av våra katter till ett hemskt virus (FIP) som förstörde hennes kropp inifrån. Så, just nu finns inte inspirationen där för att fota varje dag… Jag har många fina bilder på Gucci, men tyvärr kommer jag aldrig kunna ta någon mer bild på henne… Saknar henne varje dag, och hoppas hon har det fint i katthimlen tillsammans med våra andra pälsisar som lämnat oss. Älskar dig Gucci, tack för all kärlek <3

Gucci

100-dags challenge?

En sak som jag funderat på att göra är att köra en 100-dags fotografisk challenge. För flera år sen körde jag en 365-challenge, och när man pushar sig att ta minst en bra bild varje dag så blir man oftast mer kreativ, får större variation i sina bilder, och utvecklar sig själv, och det känner jag att det verkligen vore välkommet nu, mer fotograferande, mer kreativitet!

För att det skall bli vits för mig (tillräcklig utmaning) så har jag bestämt att det är systemkamera som gäller, inte mobil, och att jag skall försöka minimera antalet bilder på våra katter och familjen 🙂 Även om jag har ett 18-55mm f:2.8 Zoom till min D5300 så har jag en känsla för att det oftare kommer bli fast 50mm eller 85mm f:1.8 på D610’n som kommer bli mitt redskap för denna challenge, för att ge rätt känsla åt bilderna.

Det kan bli att jag vissa dagar inte hinner bearbeta och publicera dagens bild på Insta just den dagen, men att iallafall jobba fram det kreativa med att ta bilden vill jag verkligen försöka hålla fast vid att göra varje dag 🙂

Jag börjar idag, och så får vi se i slutet av April hur det gått 🙂

Modell, nygammal bekantskap :-)

För ett par dagar sen fotade jag en tjej som jag fotat för flera år sen. Då var hon en söt liten flicka, nu är hon på väg att bli en vacker kvinna! Riktigt kul att kunna fota nya bilder med henne och kunna jämföra med förra gången 🙂

 

Hasselblad, de första staplande stegen…

Efter en period då rätt lite hänt fotografiskt i mitt liv (men desto mer i övrigt!) så öppnades mina ögon nyss. Jag och familjen var på ett besök i Stockholm och gick in i en fotoaffär i gamla stan, ni vet en sån där affär där man liksom bara känner att här är det inte tal om att alla skall köpa den absolut senaste digitalkameran som butiken har fått order om att pusha för, utan här var det begagnade kameror, massa tillbehör och objektiv osv… Massor av rullar med film också, vilket jag var förvånad över, jag trodde faktiskt att det bara var några små nisch-bolag som tillverkade film fortfarande, men killen i butiken korrigerade mig snabbt och sade att både Kodak och flera andra definitivt fanns kvar och tillverkar film för fullt…

En gammal dröm för mig har funnits med ända sen början av 90-talet då jag började fota med min Pentax seriöst, dvs. att komma upp till mellanformat, med stora härliga negativ som nästan känns som 3D när man ser dom eftersom dom är så skarpa och har så mycket kvalitet. Hur pass många är det som har en gammal Hasselbladutrustning stående som dom inte behöver längre? Yrkesfotograferna har sen länge gått över till digitalt, så några gamla kameror borde det väl finnas? Visade sig faktiskt att det inte var så svårt att hitta, så nu har jag en Hasselblad 501C med ett Zeiss Planar 80mm f2.8 som jag håller på att lära mig. Det är totalt manuellt som gäller, dvs. jag måste själv hålla koll på iso-talet på filmen, bländare, slutare, fokus m.m. Inga hjälpmedel för något av detta. Eftersom Hasselblad har 1/500s som kortaste slutartid så är det viktigt att välja iso på sin film utifrån hur pass stor bländare man oftast tänker fota på, dvs. att om man som jag troligen oftast kommer att fota nästan helt öppet på f2.8 så kan en film med iso 400 bli för snabb, särskilt om man fotar utomhus eller inne i studio med blixtljus. Därför blev det ett par rullar Kodak Portra 160 som blev mitt första inköp på mellanformatsfilm.

Jag har läst mig till att med negativ film så har man rätt mycket exponeringslatitud, dvs. det märks inte mycket på bilden om man råkat under- eller överexponera filmen. Framförallt verkar man klara (och det rekommenderas t.o.m.) en del överexponering. Något steg är absolut fint, och det går utan problem med upp mot 4-5 steg innan bilden börjar se lite blek ut, så med en iso 160-film så ligger jag troligen runt 1/250 till 1/500 sekund vid f2.8 eller f4 i de flesta fall. Till att börja med kommer jag ha min lilla Lumix pocketkamera med mig som ljusmätare. Jag ställer in iso på 160, ställer in bländare samma som på kameran, så får jag slutartiden direkt. Dessutom funkar bilden från min lilla lumix som en referens på vilken tid bilden togs, och med ungefär vilka inställningar 🙂

Än så länge har jag bara fotat ett par bilder, men det är en väldigt härlig känsla med ett ”klonk” när man trycker på slutaren. När man komponerar bilden i sökaren så ser den nästan 3D ut, det är som en egen liten värld nere i den där sökaren, en spegelvänd fyrkantig värld 🙂 Nu skall bara första rullen fotas färdigt, skickas till Stockholm för framkallning och sen får vi se vad jag missat 🙂

Jag tror att 2017 kommer bli ett spännande år för mig, flamman är tänd igen och nu skall vi se om det inte kan bli lite spännande bilder utav det 🙂

Mer sessions på g…

Det senaste halvåret har jag fotat flera sessions, men inte postat några bilder här på sidan ännu. Detta eftersom jag velat få ok från modellerna först (en självklarhet när jag fotar). Så, inom kort kommer det komma bilder från minst 3 sessions här. Dessutom har jag 2 st sessions inbokade de kommande veckorna. Besök sidan snart igen!